Idag har det inte direkt varit en pigg dag, känns som om jag har gått i dimma hela dagen, jag lyckades t.o.m häfta mig själv i fingret när jag lekte med häftapparaten på jobbet, kan säga att det gjorde väldigt ont. Så mitt tips är lek inte med häftapparaten när du är trött...

Efter en lång tid med att må dåligt och inte veta hur livet fram över skulle se ut så börjar det äntligen att ljusna upp.

Jag kommer på mig själv att jag oftare går med ett leènde på läpparna och känner en ro som jag inte känt på länge. Jag kan liksom bara vara utan att känna att det är jobbigt, mitt sinne har äntligen fått ro, jag behöver inte gå och undra längre, jag har fått det jag ville ha bekräftat och nu kan jag bara andas och se framåt, men jag måste ändå erkänna att jag är rädd, rädd för det jag känner just nu bara en dag kommer att försvinna och att jag hamnar så samma ruta som jag har varit tidigare för det är oftast så det går till när det går bra, men just nu så ska jag bara vara och och gå med mitt leènde på mina läppar och njuta av tillvaron :)

kram...

Di...

JAG & MINA ÄLSKLINGAR!

Hur kommer det sig att man inte bara kan nöja sig med tillvaron, ska det alltid vara nått som står i vägen eller finns det bara inte någon riktig ro.

Ska man alltid behöva vara missnöjd? eller finns det något som kan göra en så nöjd med tillvaron att man inte tänker på något annat utan bara är, ingenting som lurar i huvudet och som säger att något är fel eller om inget är fel så väntar man på att det blir det.

Den riktiga frågan är väl hur finner man den ro i kroppen som gör att man kan leva med tillvaron som den ser ut idag utan att behöva må dåligt,.

för känner att jag verkligen behöver den nu.

Kram..

Di..

Hur kommer det säg att man kan vara så kall mot någon man haft en relation med i sju år, förstår det om det är så att man har blivit arga på varandra under tiden men om man skiljs som vänner borde man inte ha respekt för den andra då?

Det ända jag gör är att bry mig och passa upp på honom när han behöver det och det jag får tillbaka är skit, inget jag gör är rätt och jag börjar verkligen att tröttna men har svårt att bara släppa, vill finnas där för honom som jag vill att han ska finnas där för mig, menar efter sju år bygger man ju upp en viss trygghet som man kanske kan behöva luta sig i mot ibland men det är väl bara enkel riktat. Vet att jag inte kan begära nått ifrån honom men han sitter som en blodigel i mitt hjärta och jag vill bara att han ska ha det bra samtidigt som jag bara vill skita i det, men han är ju  far till mina barn och hur gör man då?

Ska man bara släppa eller ska man fortfarande försöka finnas där för varandra ?

Kram di..

Nu saknar jag verkligen mina älsklingar och jag längtar tills jag ska hämta dom på dagis idag.

Dom har varit hos deras pappa över helgen och jag har verkligen tänkt på dom hela tiden, vill bara ha dom i mina armar och överösa dom med pussar och kramar....

Men snart får jag se dom och jag hoppas dom blir lika glada  att se mig som jag är att se dom :)

Kram..

Di...

Vi gillar att kramas i våran familj (super mysigt)

Gud vad skönt att det är Fredag i morgon.

Händer väl inget speciellt, ska ta en fika med min svägerska eller just det hon är ju inte det längre, kan man säga ex svägerska eller är det bara namnet som gäller nu ?(hm får fundera över den) iallafall ska dit efter jobbet och snacka lite skit det var ett tag sen...

Hur beter man sig mot sitt ex familj efter 7år ihop + barn?´

Finns det några speciella regler eller är det bara att köra på det som känns bra för en?

Bra fråga...

Kram..

Di...

Har precis kollat klart på den nya naturkatastrof filmen Flood, shit jag som hade dödsångest innan kommer ju defenitift inte kunna sova lugnt i natt.

Jo det är faktiskt så att på senare tid har jag fått sån sjuk dödsångest det kan vara allt ifrån att jag kommer bli ner huggen på pedeltåget till eller ifrån jobbet till att jag kör bil och blir på körd, eller som på lördag ska jag åka på kryssning och jag är livrädd att  imorgon är det sista dagen jag får se mina barn då båten kommer att sjunka, jag vet det låter ju som om jag är sinnes sjuk och det kanske jag är, men det sjukaste är att dom här dödångest attackerna har kommit till och från ända sen jag var mindre, men efter jag fick mina barn så har dom blivit mer intensiva, och att kolla på såna här filmer underlättar inte direkt.

Så nu måste jag försöka tänka på nått roligt, kanske sätta på en komedi film istället har ju 27 dresses så jag tänker på nått annat =)

Kramar

Di....

Att det ska vara så svårt att bara njuta av ensamheten, istället blir det en känsla av saknad av att inte ha någon hos sig, istället för att njuta av  det stora utrymmet i sängen blir det en saknad av att inte ha någon brevid sig, istället för att njuta av tystnaden  blir det en saknad av att inte ha någon att lyssna på.

När jag ser tillbaka har jag länge funderat på hur det skulle vara att vara ensam, men nu när jag är det så har saknaden av att ha någon blivit större och den ensamhet jag funderade på var inte så tilltalande som jag trodde....

Hur blir man bekväm med att vara ensam?

Det är något som jag inte kan svara på...

Kram..

Di....